22 Herren talade till Mose. Han sade: 23 ”Säg till Aron och hans söner: När ni välsignar Israels barn ska ni säga till dem: 24 Herren välsigne dig och bevare dig. 25 Herren låte sitt ansikte lysa över dig och vare dig nådig. 26 Herren vände sitt ansikte till dig och give dig frid. 27 Så ska de lägga mitt namn på Israels barn, och jag ska då välsigna dem.” (4 Mos. 6:22-27)
Än idag avslutats många gudstjänster med att prästen eller pastorn uttalar den så kallade aronitiska välsignelsen (också kallad ”den prästerliga välsignelsen”), innan det är dags för kyrkkaffet och avfärden hem. Bakgrunden till välsignelsens ursprung finner vi i 4 Mosebokens 6 kapitel. Gud befallde Aron och hans söner, Israels prästerskap, att uttala orden när de skulle välsigna det judiska folket. Genom detta skulle prästerna ”lägga Guds namn” på folket och Gud skulle då välsigna dem.
Men hör den aronitiska välsignelsen hemma i den nytestamentliga församlingen? Enligt min mening bara om man använder den för att visa på att allt som välsignelsen talar om redan har uppfyllts genom Jesus Kristus. Lagen – inklusive den aronitiska välsignelsen – var bara ”en skugga av det som skulle komma, men själva verkligheten är Kristus” (Kol. 2:17).
Ytterst sällan hör man dock någon predikant använda sig av den aronitiska välsignelsen för att visa på Jesu fullbordade verk. Det vanliga är tvärtom att man ger människor intryck av att de inte redan har vad välsignelsen talar om, såvida de inte får dessa ”magiska ord” uttalade över sig varje söndag.
Tempusformen för ”välsigna”, ”bevara” och ”vända sitt ansikte” i den hebreiska grundtexten innefattar i samma ord dåtid, nutid och framtid, vilket det svenska språket inte lyckas förmedla. Den ordagranna betydelsen är alltså att Herren ”har välsignat, nu välsignar och kommer att välsigna” osv. Grundtextens betydelse är med andra ord en mycket kraftfull uppenbarelse under förutsättning att man ser att välsignelsen finns i Jesus Kristus. Inom judendomen används den aronitiska välsignelsen vid varje sabbat, men trots att man alltid förstått grundtextens betydelse går man ändå miste om välsignelsen eftersom man ännu inte upptäckt Välsignaren – Jesus Kristus.
Låt oss titta på de olika delarna av den aronitiska välsignelsen i ljuset av Jesu fullbordade verk:
”Herren välsigne dig…”
Efeserbrevet 1:3 gör väldigt klart att vi redan har välsignats med all den andliga världens andliga välsignelser i Kristus. Vi som är i Kristus – dvs. pånyttfödda kristna som lever efter korset – är inte beroende av att pastorn eller prästen uttalar den aronitiska välsignelsen över oss för vara välsignade. Alla Guds välsignelser tillhör oss redan idag på grund av Jesus och vad Han har gjort! Det som avgör i vilken utsträckning vi vandrar i välsignelsen, så att den blir en manifesterad verklighet i våra liv, är att vi förstår hur välsignade vi redan är!
En predikant som avslutar sina gudstjänster med att liturgiskt uttala ”Herren välsigne dig…” sänder indirekt ett budskap till åhörarskaran att de inte är välsignade, såvida inte dessa ord uttalas. Som predikant sätter man sig på lite väl höga hästar om man tror att åhörarnas mått av välsignelse beror på att man uttalat den aronitiska välsignelsen över dem. I praktiken gör man sig, likt prästerna i det gamla förbundet, till en medlare mellan Gud och människor. I det nya förbundet finns bara en enda medlare mellan Gud och människor – Jesus Kristus (2 Tim. 2:5). Det finns ingen välsignelse från Gud utanför Jesus och Han är precis lika tillgänglig för varje troende! Kristus i oss är härlighetens – och välsignelsens – hopp (Kol. 1:27). Välsignelsen finns i personen Jesus, som bor i oss!
En känd predikant i Nordamerika gav för några år sedan ut en bok med titeln ”Du har det redan! Så sluta försöka få tag på det!” På bokens omslag ser man en bild på en hund som springer runt i cirklar och jagar sin egen svans utan att få tag på den. Det är precis såhär vi kristna ofta beter oss! Istället för att tro att vi redan har allt vi behöver i Kristus, och att vi redan är välsignade med all den himmelska världens andliga välsignelser, jagar vi land och rike runt för försöka få tag på något vi redan har. Den aronitiska välsignelsen kan tyvärr, om den inte tillämpas utifrån Jesu fullbordade verk, vara en bidragande orsak, eftersom den i sin gammaltestamentliga kontext förutsätter att vi inte redan är välsignade.
”…och bevare dig”
Alla Guds löften har fått sitt ”ja och amen” i Kristus (2 Kor. 1:20). Guds beskydd är tillgängligt för oss 24 timmar om dygnet på grund av Jesus, som själv är vår klippa, tillflykt och borg. Guds beskydd över våra liv baseras inte på om prästen eller pastorn uttalat den aronitiska välsignelsen över oss, utan på Jesus Kristus själv, Han som lovat: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” (Matt. 28:20). Låt oss förtrösta på Jesus att Han ska beskydda och bevara oss!
”Herren låte sitt ansikte lysa över dig…”
Paulus förklarar i 2 Korintierbrevet 4:4-6 att Guds ansiktes ljus syftar på kunskapen om Gud uppenbarad genom Jesus Kristus; dvs. evangeliet! Paulus betonar att evangeliets ljus redan har lyst upp våra hjärtan. ”Herren låte sitt ansikte lysa över dig” i den aronitiska välsignelsen är alltså en bild på uppenbarelsen om Jesus och Hans fullbordade verk. Gud har redan låtit sitt ansiktes ljus lysa på oss när han sände Jesus! Ju mer vi upptäcker Jesus och Hans fullbordade verk, desto mer ljus kan vi också vandra i. Det handlar om att förstå evangeliet!
”…och vare dig nådig”
Tror vi verkligen att Guds nåd gentemot människor beror på om vi har uttalat en välsignelse där vi i praktiken nödgar Gud att vara nådig mot dem? Handlar inte nådens evangelium om att Guds nåd strömmar ut mot alla människor på grund av att Gud i Kristus försonat världen med sig själv och inte håller människornas överträdelser emot dem (2 Kor. 5:19)? Det är ett hån mot korset att tro att prästens eller pastorns välsignelse påverkar Gud så att Han är att nådig mot människor. Guds nåd gentemot mänskligheten grundar sig på Jesu fullbordade verk på korset!
”Genom honom har vi också tillträde till den nåd som vi nu står i, och vi gläder oss i hoppet om Guds härlighet”. (Rom. 5:2)
”Herren vände sitt ansikte till dig…”
Innebörden i dessa ord tycks vara att Guds ansikte för tillfället är bortvänt, men om vi bara uttalar den aronitiska välsignelsen över folk, så vänder Gud sitt ansikte till dem. Evangeliet är goda nyheter om att vi ”som tidigare var långt borta kommit nära genom Kristi blod” (Ef. 2:13). Guds ansikte är redan vänt till oss 24 timmar om dygnet!
”…och give dig frid”
Frid i det nya förbundet är inte ett resultat av att predikanten uttalat den aronitiska välsignelsen. Frid är ett resultat av uppenbarelsen om att vi är rättfärdiga och accepterade inför Gud genom tro på Jesus och inte genom något vi presterat i oss själva!
”När vi nu har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.” (Rom. 5:1)
På grund av misslyckanden, yttre tryck och omständigheter kan det ibland kännas som att vi inte har frid, men vi bör då fästa blicken på Fridsfursten, Jesus Kristus själv, varpå vårt känsloliv kommer i balans igen. Friden finns redan i oss genom Jesus, som själv är vår frid och rättfärdighet!
Varför tar jag överhuvudtaget upp detta ämne – varför bekymra sig över den aronitiska välsignelsen? Vad vi säger i våra gudstjänster formar människors tro och därmed också deras liv och livskvalitet. Församlingar och predikanter har därför ett stort ansvar att ge människor andlig föda som bygger upp, grundat på Jesu fullbordade verk, istället för att hålla fast vid en viss liturgi eller tradition bara för att ”vi alltid gjort så”. Det finns ingen kraft i liturgi eller traditioner! Kraften finns i evangeliet om Jesus (Rom. 1:16 & 1 Kor. 1:24).
Ska vi då helt slopa den aronitiska välsignelsen? Inte nödvändigtvis. Vi kan använda oss av den för att peka på Jesus! Det var ju detta som var Guds tanke med varför välsignelsen överhuvudtaget kom till! Lagen och profeterna pekar mot Honom som skulle komma och uppfylla allt – Jesus Kristus!
