”Låt oss därför lämna bakom oss de första grunderna i Kristi lära och föras mot fullkomningen, och inte lägga grunden igen med omvändelse från döda gärningar och tro på Gud”. (Hebr. 6:1)
Under en process i mitt liv när jag, sakta men säkert, började förstå det nya förbundet och Guds nåd på ett helt nytt sätt, brottades jag med en återkommande tanke i bakhuvudet: Men omvändelse då?
Behöver vi inte omvända oss från synd? Måste inte människor ändra sitt beteende och borde inte detta vara vårt budskap? frågade jag mig. Johannes döparens tjänst, till exempel, handlade om vikten av att man måste ändra sitt beteende. Genom väckelsehistorien har predikanter som Jonathan Edwards, som predikade om ”syndare i händerna på en arg Gud”, och många andra, predikat ett budskap som inte verkar överensstämma med det så kallade ”nådesbudskapet”.
Jag hade många farhågor och frågor och jag accepterade absolut inte nådesförkunnelsen i sin helhet direkt. Detta var en process som pågick under flera års tid. I centrum av mina funderingar återkom denna ständiga fråga: Men omvändelse då?
Jag beslutade mig för att skriva ett brev till en välkänd predikant i Norge, som blev använd av Gud till att introducera nådesbudskapet till många i Skandinavien. Han ledde då en kyrka på 3000 medlemmar och var en mycket upptagen man, så jag var långt ifrån säker på att han skulle ta sig tid att svara. Men, tack och lov, han hörde av sig efter några veckor. Hans svar hjälpte mig att få en lösning på de ärliga frågor jag hade om vikten av omvändelse.
Han tog mig till Hebreerbrevet 6:1 och visade att omvändelse från döda gärningar är en av de viktigaste grundstenarna i den kristna tron. Vad är då omvändelse från döda gärningar? Det handlar helt enkelt om att omvända sig från att tro att man kan bli frälst genom sina egna ansträngningar, eller att man kan ha en relation med Gud grundat på sina egna prestationer. Det handlar inte i första han om ett förändrat beteende, men fruktan av sann omvändelse blir ett förändrat beteende.
Han förklarade också att en helig livsstil är mycket viktigt och att det finns tider och stunder vi bör predika och undervisa om detta, men att omvändelse i sin kärna är att vi slutar förtrösta på själva och vad vi har gjort, för att istället bara förtrösta på Jesus och vad Han har gjort.
Han förklarade också att när Jesus och lärjungarna, inklusive Petrus på pingstdagen, predikade omvändelse så måste detta förstås i ljuset av att de predikade till det judiska folket, som levde under lagen och nitiskt försökte följa alla bud och stadgar i den. Omvändelse för judarna var inte att säga till dem att försöka hålla lagen bättre. Omvändelse för dem var att sluta förtrösta på sin egen förmåga att bli rättfärdiga inför Gud, baserat på hur bra de var på att hålla lagen och istället bara förtrösta på Jesus.
Jag är mycket tacksam över att denna predikant från Norge tog sig tid att svara och förklara detta för mig. Hans förklaringar gjorde att ”polletten trillade ner” ytterligare, när det gäller förståelsen av nåden och det nya förbundet.
En helig livsstil är mycket viktigt, men kanske har du upptäckt vid det här laget att vi i oss själva inte klarar av att omvända oss från en syndig livsstil. Vi kan försöka genom att anstränga oss att göra så kallade ”goda gärningar”, men efter ett tag upptäcker vi att dessa ”goda gärningar” inte är något annat än döda gärningar. Vi kan inte förändra vår natur genom något vi själva gör. För att vår natur ska förändras, så behöver vi bli födda på nytt – genom att förtrösta på Jesus och vad Han gjort för oss, istället för på vad vi har gjort för Honom.
Vi kan inte göra oss själva heliga. Men när vi tror på Jesus, så ger Han oss av sitt eget liv och sin helighet i vår inre människa, i vår ande. Genom att vi förnyar vårt sinne i enlighet med vem Jesus är, vad Han har gjort för oss och vilka vi är i Honom, kommer vi steg för steg att börja leva på rätt sätt. Vandrar vi i Anden, kommer vi inte att göra vad köttet begär (Gal. 5:16), utan leva ett liv som behagar Gud.
