”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh. 1:9)

Genom hela bibeln, både i gamla och nya testamentet, framgår tydligt att omvändelse från synd är mycket viktigt. Men trots detta obestridliga faktum, är det nog inget bibelord som blivit så missförstått och misstolkat som 1 Johannesbrevet 1:9.

Den världsvida kyrkan har byggt monument kring denna vers. Syndabekännelsen är ett ständigt återkommande inslag i många kyrkors liturgi över hela världen, oavsett samfund. Problemet med att gudstjänstbesökarna ofta uppmanas att rabbla upp syndabekännelsen i varje gudstjänst eller mässa, är förvisso inte att intentionerna är dåliga. Problemet är att det bidrar till att stjäla uppenbarelsen om att vi i det nya förbundet, på grund av Jesu fullbordade verk, redan har syndernas förlåtelse oavsett hur duktiga vi varit på att rabbla upp våra synder inför Gud eller inte!

Ett annat problem som de ständiga syndabekännelserna för med sig är att kristna blir mer medvetna om sina synder än om sin rättfärdighet i Kristus. Syndamedvetna kristna kämpar ofta med fördömelse och en känsla av att aldrig vara bra nog inför Gud. Detta i sin tur leder till att man inte har ett positivt vittnesbörd att förmedla till omvärlden. Vad har kristna som lever med ett ständigt dåligt samvete att erbjuda icke-troende? Inte mycket.

Ytterligare ett problem är att kristna inte lyckas övervinna synd i sitt liv, eftersom det i längden är omöjligt att agera i motsats till sin egen självbild. Ser man sig som en arm och fattig syndare, kommer man att leva som en arm och fattig syndare. Nyckeln till att övervinna synd är inte att ständigt bekänna sina synder, utan att fokusera på att man redan är förlåten och rättfärdig av nåd genom tro på Kristus.

Syndernas förlåtelse baseras inte på våra prestationer, inklusive prestationen att vi har lyckats bekänna alla våra synder! Nej, istället baseras det helt och hållet på vad Jesu har gjort för oss på korset, och huruvida vi genom tro tagit emot Honom som vår Herre och Frälsare.

En känd predikant i Amerika, med stor uppenbarelse om nåden och det nya förbundet, har sagt:

”Eftersom Jesus inte dör dagligen, blir inte heller vi förlåtna dagligen. Det har redan skett – en gång för alla – och det är fullbordat!”

Hur ska vi då på ett korrekt sätt förstå 1 Joh. 1:9, där förutsättningen för att vi ska förlåtna av Gud tycks vara att vi först måste bekänna våra synder? Genom att studera sammanhanget i vilket det sades.

Historiker hävdar att aposteln Johannes i 1 Johannesbrevets 1:a kapitel går till rätta med gnostiker, som inte bara förnekade att Jesus var Gud kommen i köttet (dvs. att Jesus hade en fysisk kropp), utan också syndens själva existens. För att bemöta den falska läran om att Jesus inte var kommen i köttet, inleder Johannes brevet med att skriva:

”Det som var från begynnelsen, det vi har hört, det vi med egna ögon har sett, det vi har skådat och rört med våra händer, om detta vittnar vi…” (1 Joh. 1:1) 

Johannes poängterar här att Jesus var människa i full fysisk bemärkelse – Han vandrade på jorden med en fysisk kropp, vilket gnostikerna förnekade. Varför var det då viktigt att tro att Jesus var Gud kommen i köttet? För att:

”… också ni ska ha gemenskap med oss. Och vår gemenskap är med Fadern och hans Son Jesus Kristus. (1 Joh. 1:3)

De personer Johannes åsyftade hade uppenbarligen inte gemenskap med ”oss”, dvs. honom och alla andra äkta troende. Och därmed hade de givetvis inte heller med gemenskap med Fadern och Sonen.

Johannes går vidare med att säga:

⁵ Detta är det budskap som vi har hört från honom och förkunnar för er: att Gud är ljus och att inget mörker finns i honom. ⁶ Om vi säger att vi har gemenskap med honom och vandrar i mörkret, ljuger vi och handlar inte efter sanningen. (1 Joh. 1:5-6)

Det fanns med andra ord människor i anslutning till församlingen som påstod sig ha gemenskap med Gud, men som i verkligheten vandrade i mörkret.

Men kan äkta troende ”vandra i mörkret”? Nej! Gud är ljus och inget mörker finns i Honom! Den troende har blivit placerad ”i Kristus” och våra liv är ”dolda med Kristus i Gud” (Kol. 3:3). Om vi är i Gud och det inte finns något mörker i Gud, så kan det inte heller finnas något mörker i oss!

”Ni är världens ljus…” (Matt. 5:14)

”Jesus talade till dem igen och sade: ’Jag är världens ljus. Den som följer mig ska inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.’” (Joh. 8:12)

”Tidigare var ni mörker, men nu är ni ljus i Herren. Lev då som ljusets barn.” (Ef. 5:8)

”Han har frälst oss från mörkrets välde och fört oss in i sin älskade Sons rike.” (Kol. 1:13) 

”Ni är alla ljusets barn och dagens barn. Vi tillhör inte natten eller mörkret.” (1 Tess. 5:5)

Av ovanstående verser framgår glasklart att varje äkta troende har lämnat mörkret och nu lever i ljuset. Paulus säger till efesierna: ”Tidigare brukade ni vara i mörker, men nu är ni i ljuset. Lev i enlighet med vad ni redan är!” Uppenbarligen är det fullt möjligt att tillhöra ljuset utan att alltid agera därefter. Förmodligen har du märkt att troende ofta felar. Men när en äkta troende syndar sker detta i ljuset, eftersom den troende har blivit överförd från mörkrets välde till Guds älskade Sons rike.

Tillbaka till 1 Johannesbrevets 1:a kapitel. I vers 7 ser vi vad som händer när någon tror på Jesus och lämnar mörkrets välde. Man får då både gemenskap med alla äkta troende och rening från all synd.

”Men om vi vandrar i ljuset, liksom han är i ljuset, då har vi gemenskap med varandra och Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd.” (1 Joh. 1:7)

I vers 8 talar Johannes återigen om människor som inte är frälsta – nu för att bemöta gnostikernas falska lära om att de var syndfria i själva och aldrig hade syndat.

”Om vi säger att vi inte har synd, bedrar vi oss själva och sanningen finns inte i oss.” (1 Joh. 1:8)

Gnostikerna förnekade syndens existens och kunde därför inte ta emot syndernas förlåtelse. Om man är syndfri – varför skulle man då behöva förtrösta på Jesus som sin Frälsare? De bedrog sig själva och sanningen fanns inte i dem.

Att denna bibelvers (1:8) inte åsyftar pånyttfödda troende blir uppenbart när man läser det följande i det 2 kapitlet, som adresserar äkta troende:

”… Jag har skrivit till er unga: ni är starka, och Guds ord förblir i er och ni har besegrat den onde.” (1 Joh. 2:14)

Gnostikerna, som förnekade syndens existens, hade inte sanningen i sig, medan de äkta troende hade Guds ord, sanningen, förblivande i sig.

Låt oss nu titta på kardinalversen, vers 9, som så ofta blivit missförstådd. Johannes förklarar här vad som sker närhelst en gnostiker slutar förneka sitt behov av syndernas förlåtelse och vänder om till Kristus och blir en äkta troende som vandrar i ljuset:

”Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.” (1 Joh. 1:9)

Denna vers är alltså inte riktad till äkta troende som redan har tagit emot syndernas förlåtelse, utan självrättfärdiga gnostiker som vägrade acceptera sin egen syndfullhet och därmed också behovet av frälsning genom Jesus Kristus. Hur kan jag vara så säker på detta? Därför att samma Johannes kort därefter, när han talar till de som är ”barn” i Kristus (dvs. nyfrälsta), säger:

”Jag skriver till er, barn: era synder är förlåtna för hans namns skull.” (2 Joh. 2:12)

Johannes säger: Era synder är förlåtna! Det är redan avklarat! Han säger inte ”se till att ni bekänner alla era synder och först efter att när ni gjort det blir ni förlåtna”.

För att sammanfatta: När Johannes adresserar gnostikerna i kapitel 1, säger han att de:

– inte har gemenskap med vare sig Gud eller äkta troende (1:6-7),

– vandrar i mörkret (1:6),

– inte har sanningen i sig (1:8),

– inte är förlåtna och därför behöver bekänna sina synder så att de kan bli renade i Jesu blod (1:9).

Men när Johannes talar till sanna troende i kapitel 2, konstaterar han att de:

– har gemenskap med Gud och i egenskap av ”barn”, ”unga män” och ” fäder” är inkluderade i Guds familj (2:12-14),

– har övervunnit satan som är mörkrets furste (2:13-14),

– känner Fadern och har Guds ord (sanningen) förblivande i sig (2:13-14),

– redan har syndernas förlåtelse (2:12).

Johannes kan alltså omöjligen referera till äkta troende när han säger att de först behöver bekänna sina synder för att bli förlåtna i 1 Joh. 1:9. Visserligen får ingen syndernas förlåtelse genom att bekänna sina synder. Man får syndernas förlåtelse genom att bekänna Jesus som Herre. Men för gnostikerna, som förnekade syndens existens, var det nödvändigt att de först erkände sin syndfullhet så att de sedan kunde ta emot syndernas förlåtelse och frälsning genom Kristus.

Den Helige Andes fokus är inte att överbevisa oss som redan är troende om att vi behöver bekänna våra synder. Han överbevisar icke-troende om synden att inte tro på Jesus (Joh. 16:8-9) så att de ska kunna inse sitt behov av frälsning och bekänna Honom som Herre. Men gentemot människor som redan är troende, är den Helige Andes fokus att vittna om att våra synder redan är förlåtna, att det nya förbundet har ersatt det gamla och att inget mer behöver göras för att ta itu med synd-problemet!

¹⁵ Även den helige Ande vittnar om detta för oss. Först säger han: ¹⁶ Detta är det förbund som jag efter denna tid ska sluta med dem. Och sedan säger Herren: Jag ska lägga mina lagar i deras hjärtan och skriva dem i deras sinnen, ¹⁷ och deras synder och överträdelser ska jag aldrig mer minnas. ¹⁸ Och där synderna är förlåtna behövs det inte längre något syndoffer. (Hebr. 10:15-18)

Ordet för att ”bekänna” i den grekiska grundtexten betyder att ”säga samma sak” som Gud. Genom våra ständiga syndabekännelser säger vi inte samma sak som Gud – vi talar tvärtemot Jesu fullbordade verk! Gud säger genom den Helige Ande: ”Mitt barn, dina synder är förlåtna. Genom ett enda offer har Jesus utplånat synden. Hela världen är försonad med Gud. Gud kommer inte längre ihåg dina synder.” Vad gör vi? Vi återvänder till judendomen och försöker blidka Gud genom offret av nya syndabekännelser!

Det är dags för oss att omvända oss genom att börja säga samma sak om oss själva som Gud säger om oss. På grund av Jesu perfekta offer av sig själv bör vi idag inte ha någon som helst medvetenhet om synd (Hebr. 10:2). Detta kan omöjligen förenas med ändlöst upprepade syndabekännelser.