”Och han sade till dem: ’Gå ut i hela världen och förkunna evangeliet för hela skapelsen.” (Mar. 16:15)

En välkänd svensk pastor skrev för en tid sedan (2017-12-15) i tidningen Dagen att vi idag ska förkunna både lagen och nåden. Även om han hade flera goda poänger i sin text, kan jag inte hålla med om hans slutsatser.

Jesu missionsbefallning till lärjungarna efter sin död och uppståndelse var inte: ”Gå ut i hela världen och predika lag och nåd”. Befallningen löd: ”predika evangelium”, de goda nyheterna. Paulus kallade de goda nyheterna ”nådens evangelium”. Evangelium är alltså budskapet om Guds nåd, och det är detta budskap vi idag har i uppdrag att förmedla till världen.

Pastorn jämför helt korrekt Johannes Döparens uppdrag, innan Jesus inledde sin jordiska tjänst, med lagens funktion: Johannes Döparens (lagiska) förkunnelse banade vägen för människor att ta emot nåden genom Jesus Kristus.

Men vi som lever idag, efter korset, har inte samma uppdrag som Johannes Döparen. ”Den minste i himmelriket”, dvs den minste pånyttfödde kristne, är större än Johannes Döparen och har dessutom en större och viktigare uppgift, kallad ”försoningens tjänst” (2 Kor. 5:18). Man kan förresten ifrågasätta hur framgångsrik Johannes Döparen egentligen var när det gällde att förbereda det judiska folket att ta emot Jesus. Det hela slutade ju som bekant med att man ropade ”korsfäst honom”. (Tack och lov var dock detta en del av Guds frälsningsplan för världen!)

Ja, Johannes Döparen ställde, liksom lagen, diagnosen. Men Jesus kom och botade ”sjukdomen” genom sin död och uppståndelse. Vår uppgift idag är därför inte att ställa diagnosen på nytt, utan att predika lösningen om hur Jesus på korset tog itu med mänsklighetens synd och skam, och dessutom bar våra sjukdomar så att vi genom Hans sår kunde bli helade. Det är detta budskap som är Guds kraft till frälsning!

Vi bör komma ihåg att Mose lag aldrig gavs till någon annan grupp än det judiska folket – före korset, i det gamla förbundet. Även om lagen är en del av bibelns heliga skrifter och än idag tjänar till uppbyggelse för oss (om vi läser den utifrån kunskapen om Jesu fullbordade verk), har det aldrig varit Guds mening att lagen skall predikas till hedningarna. Detta fastslogs av den första församlingen redan i Apostlagärningarnas 15 kapitel.

Förstår jag pastorn rätt, menar han att vi först bör vi först predika lagen för att överbevisa syndaren om sin synd, för att därefter predika nåden till de som har överbevisats, men ”utan sammanblandning”. Problemet med detta resonemang är dock att det i praktiken är omöjligt att predika både lag och nåd samtidigt, utan att dessa sammanblandas, och därmed mister evangeliet sin kraft!

I det nya förbundet är det den Helige Andes uppgift att överbevisa världen om synd, rättfärdighet och dom (Joh. 16:8). Detta sker dock inte genom att lagens förkunnelse. Den Helige Ande samverkar med förkunnelsen av nådens evangelium, i kombination med under, tecken och kraftgärningar. Guds godhet (uppenbarad genom evangelium) – inte lagens hårdhet – leder till sann omvändelse (Rom. 2:4).

Visserligen kan lagen, om än i sällsynta fall, ha en funktion än idag när det gäller att visa den mest hårdnackade person, som står emot den Helige Andes överbevisning, att han/hon är en syndare, vilket 1 Tim. 1:8-11 kan ses som ett uttryck för. Men gemene man vet redan innerst inne att han eller hon är en syndare. Varje människa har sedan syndafallet tagit del av trädet med kunskap om gott och ont (en bild på lagen), och dessutom finns i varje lands lagstiftning ett ”du skall inte döda” och ”du skall inte stjäla” etc.

I 2 Korintierbrevets 3:e kapitel kallar Paulus lagen och det gamla förbundet ”bokstaven som dödar”. Det är inte vår uppgift idag att predika ett budskap som leder till död. Församlingens uppdrag är glasklart: vi ska predika nådens evangelium, Andens budskap som ger liv.